Ja och hur var balen då?
Ja, här kommer ett avslöjande i klass med Davinci-koden: Blå
Hallen var inte blå. Inte ens lite ljusblå. Inte nånstans. Denna
upptäckt gjorde mig mycket, mycket bestört. Ja, både skakad och
rörd.
Gyllene salen var däremot extremt gyllene. Jag tycker synd om
den stackarn som fått sitta där med sina småsmå mosaikbitar i guld
och skapa guldfigurer och guldornament dag ut och dag in. Han måste
i allafall ha varit väldigt less den dagen han föll ihop av
utmattning och dog i en gyllengul mosaikfläck.
I övrigt fick vi en middag bestående av:
Lammrostbiff med gulbetor
Gös, musslor, färskpotatis och aîoli
Hemlagad glass med jordgubbar och grädde
Alltså, menyn var väl sisådär men maten var verkligen vällagad
och råvarorna var av högsta klass, fast som sagt, det var ju inte
direkt någon Nobel-middag...
Medelåldern var 80+ (OBS! Inte skoj). Cirka sjuttiofem procent
av gästerna var någonstans mellan 70 och döden och jag svär att jag
såg liemannen bakom en av deltagarna. Han hånlog och hötte lite med
sitt verktyg. Medan han sörplade på en alkoholfri drink (ja, han
måste vara nykter så han inte måttar fel).
Underhållningen var av toppkvalitet!................... - om man
är pensionär. Det var lite joik på dalmål, lite charlestondans av
ett gäng käcka dansare och stämningen var på topp när vi närmade
oss Le Grande Finale som bjöd på en Malena-kopia vilken sjöng
La Voix-opera!
Sen var det dans i gyllene salen. Oj, jäklar vilket russinparty!
Gubbarna dansade lika snabbt som ett gäng sniglar på amfetamin och
man fick huka sig för båda käppar och flygande löständer. Sen när
vi "ungdomar" stod och försökte dansa lite disco till
jittebuggmelodierna så kom ett sådant där stenhårt danspar som bara
MÅSTE dansa in i oss, med ryggen. För de har ju sina bestämda
dasnssteg som de bara MÅSTE följa. Jättehårda är de i allafall. De
är väl skelettet som börjar tränga igenom, eftersom de snart ska
dö.
Vid 23-tiden kastade jag in löständerna (som fastnat i min
frisyr) och tog en taxi hem till mitt kära, vita, fina och
vrålstökiga hem.
När jag skulle tvätta av mitt smink så höll jag knappt på att få
bort mina lösögonfransar. Jag hade varit så rädd hela kvällen för
att bli a-v-s-l-ö-j-a-d för mina svepande
fejkögonfransar, rädd för att de plötsligt skulle ramla ner på min
lammrostbiff, så jag gick konstant och limmade på lite till och
lite till. Ja, så nu sitter jag här och är istället lite halvflint
på ögonlocken. Som straff för min fåfänga. Och var det värt allt
besvär?
Njaaaaaa.......